Idag är Alicia redan en vecka. Precis nu för en vecka sen låg hon på mitt bröst och snuttade. Alldeles nykläckt och söt. Söt är hon ju fortfarande. Så söt så jag smäller av. OK jag vet det är mitt barn såklart att jag tycker att hon är söt men jag kan nästan seriöst säga att hon är den sötaste bebis jag någonsin skådat.

Någon som är mindre söt just nu är jag. Jag har åkt på en förlamning på min högra ansiktshalva. Helt lam från pannan ner till hakan. Bells Pares/Facialispares kallas det. Ni kan läsa om det här istället för att jag skall förklara för det är så jäkla svårt..
Det började i söndags kväll. Jag kände mig konstig på överläppen under näsan typ. Jag sa till Chrille att det känns som att jag fått en tandläkarbedövning. Dagen efter kunde jag inte knipa igen mitt höger öga. Dem röntgade hjärnan på mig för att utesluta en blodpropp. Men det visade inget fel. Borelia test gjordes också, men även det var bra. Så då kom dem fram till att det är Bells Pares jag fått. tydligen kan man få så under graviditeten. Det var antagligen därför mitt öra var så konstigt. Jobbigt är det i alla fall. Kul att bli förlamad helt plötsligt liksom. Ingen vet hur lång tid det kommer att ta innan det försvinner heller. Jag läser 1-2 månader på vissa ställen. Andra folk skriver att det tagit upp till ett år innan dem blir helt återställda. Time will tell I guess.

Idag var jag och Alicia och hälsade på Alicias gammel farmor och gammelfarfar. Hon sov hela besöket igenom. Som vanligt haha. Det är inte många som sett hennes ögon. Jo, två kompisar till Chrille som var här förut. Då åt lilltjejen så då var hon vaken.
Hon är så snäll! Den enda gången hon gråter är när hon är hungrig. Amningen funkar la sådär. Hon får grepp om bröstet men släpper och blir sne. Jag pumpar och matar henne på kopp dem gångerna hon inte nöjer sig med bröstet. Hon börjar bli lite bättre. Men det är jobbigt att ligga en-en och en halvtimma och amma. Man blir helt slut. Men allt för Alicia.
Vårt allt!