Jag sitter och tänker... Jag har den senaste tiden tänkt så mycket på tiden i USA (jag var där 2001-2002 som au pair för er som inte vet) Jag saknar allt där borta som fasen.. Jag saknar alla vänner, jag saknar familjen som jag jobbade för, jag saknar ALLT! Bara den amerikanska luften. Att det alltid fanns något att göra... Storstan. Philadlphia. New York. Maten!

Jag tänker mycket på Joey (pojken som jag passade) Han är idag elva år. Han var nyss fyllda tre när jag kom dit. Världens mest underbara unge. Han hade en sån humor. Han pratade sådär halvbra när jag kom dit. Att börja kommunicera på ett "nytt" språk med ett litet barn var svårt och det blev några missförstånd emellanåt. Men vi blev polare han och jag. Han var så duktig, han lärde sig så mycket när jag var där. Från att ha varit en liten kille när jag kom till att ha blivit en stor kille när jag åkte hem.
Jag minns den sista tiden. Vi flyttade till ett nytt hus. Jag hann bara bo där i några veckor innan jag skulle åka hem till sverige. De sista dagarna spenderade jag i New Jersey med killen jag dejtade där borta. När jag kom hem och skulle packa alla mina saker så packade Joey upp allt. Han ville inte att jag skulle åka. Det var blandade känslor vet jag att åka hem. Jag hade en kille där som jag var kär i. Jag hade underbara lilla Joey som jag älskade som om han var min egen son. Men hemma väntade min familj och mina vänner som jag längtade ihjäl mig efter.
Den sista dagen var hemsk. Jag hade flyttat en bra bit bort från alla jag hade lärt känna där borta och jag fick aldrig chansen att säga hejdå till mina nya vänner. Jag kände att jag ville lägga tiden på familjen. Jag glömmer aldrig när jag säger hejdå till Joey och han säger Anna, don´t cry, be happy! Don´t go Anna, Stay here with me! Usch, nu börjar jag gråta... Bilden att att se honom stå bakom bilen och gråta när vi åker iväg är hemsk. Som en film. Precis som på film. Jag bara grät och grät. Jag tror att det är något av det tuffaste jag har varit med om i hela mitt liv. Lilla Joey... Planen var att åka hem ett par månader och sen tillbaka.
Det har nu gått 8 år och jag har inte varit i USA sen dess...

Nu har jag mitt eget underbara barn att ta hand om, den underbaraste såklart. Men tankarna vandrar iväg ibland. Jag skulle inte byta henne mot något i världen och jag vet att om jag åkte till USA så hade jag aldrig haft så roligt som jag hade det då. Jag vill hemskt gärna åka tillbaka på semester. Men nu känner jag att Alicia är för liten att semestra i en storstad (Philly och New York) och jag är inte redo att lämna henne hemma för att åka på semester själv. Om några år tar jag med mig familjen och åker. Så länge får jag längta...