Sitter här. Kvällen före nyårsafton. Plockat ögonbrynen. Tagit bort det gamla nagellacket. Filat ner sorgliga, trasiga naglar. Alicia är hos sin pappa. Det är då tankarna kommer.
Tankarna om att inte leva som en familj. Jag ångrar inte att jag bröt upp. Men att inte saker och ting blir som man tänkt sig när man får barn känns i hjärtat. Att behöva dela på utvecklingen av sitt barn. Varannan vecka historien. När man planerar barn så planerar man ju mamma, pappa, barn. syskon. hus, bil, jobb, solsken, lycka, rosa moln bla bla bla. Sen kommer barn nummer ett och så försvinner ungefär hälften av det där. Man börjar inse att fasen, det var ju inte såhär det skulle vara. Vi skulle ju ha det bra! Vi skulle ha soliga morgnar, frukost på balkongen. Helst sommar året runt. Hallå eller, bor i sverige...
Skämt åsido. Ni är nog många som känner igen er. Känslorna som ingen vågar prata om... Man försöker och försöker när man har barn. Det gjorde vi. Å herregud vad vi försökte. Inget fel med det. Tvärtom.
Jag vill ju fortfarande ha den där fina drömmen. Men jag har nog fått ett wake up call och det är inte riktigt så rosa och fluffigt längre. Jag vill ha det ändå. Men inte med lillans pappa. Tyvärr...